Nyhetsbrev 11, STS-128

 Houston, 2009-02-14

Hej alla vänner!                                 

 Här i USA är det Valentine Day, vilket ju numera firas rätt mycket i Sverige också, som Alla Hjärtans Dag. Fast jag sitter ensam hemma, då Rutger har skollov och han och Lisa har åkt iväg för en veckas skidåkning med vänner från skolan. Förutom att det vore svårt att ta ledigt en vecka nu, så får jag ändå inte åka skidor sedan ett halvår. Det finns regler för vilka sportaktiviteter man inte får utföra när det är mindre än tolv månader från flygstart och skidåkning är en av dem.
I stället för att glida på vatten i form av snö, så har det varit mycket flytande runt i vatten i Nasas stora pool (NBL). Tre övningar med rymdpromenadsdräkterna och en övning med vanliga tankar (Scuba). Vi jobbar speciellt med rymdpromenad nummer 3 (EVA3), som nu börjar ta form. Huvuduppgiften blir att lägga ut två nästan 20 meter långa kabelbuntar som ska ge ström och data till Node 3 som är den allra sista amerikanska modulen på ISS. Node 3 ska skickas upp två rymdfärjor efter oss och kopplas till Node 1:s babordsport, mitt emot luftslussen. Men så var det inte tänkt från början när de första modulerna till ISS började skickas upp för runt tio år sedan och därför måste man nu komplettera med ledningar på rymdstationens utsida. Som tur är finns det i alla fall kontakter tillgängliga på utsidan. 
 
 Anledningen till att vi dök med tankar är för att lättare kunna prova ut hur vi skulle dra kablarna och speciellt var vi kan fästa dem i de handtag, som det finns gott om på utsidan och som är till för rymdpromenader (med tanke på alla handtag kanske rymdklättring är ett bättre ord än rymdpromend). Vi vill veta exakt vart på kablarna som fästpunkterna hamnar så att vi i förväg kan vira enkla koppartrådar med öglor i bägge ändar på dessa platser som sedan snurras runt handtagen. Det underlättar arbetet under själva rymdpromenaden om vi redan har dessa ”fästtrådar” på plats. Under dykningen märkte vi också att träningskablarna inte riktigt stämde. Antingen så var dessa felmätta i förhållande till originalen, eller så har de gjort något fel redan på originalkablarna. Vi väntar fortfarande på slutligt svar på den frågan.

Bild från vår procedurbok för EVA3. ©NASA

Till höger ser ni en bild från vår procedurbok för EVA3 som visar hur en av kabelbuntarna (i rött) ska dras.(Klicka för större bild). Man ser rymdstationen underifrån och den centrala modulen är Node 1 (med namnet Unity). Längst ner är det amerikanska laboratoriet Destiny och till vänster sticker Node 3 ut (som alltså inte finns däruppe ännu). Till höger syns delar av luftslussen. En del av de handtag till vilka vi ska fästa kablarna är utmärkta (HR= Handrail). Nere till höger försvinner kablarna in i den centrala fackverksdelen S0 där de kopplas in till stationens el- och data-system.
 

Jag fick min första lektion om MPLM (Multi Purpose Logistic Module) i går. Nu när jag blivit besättningens ”MPLM-man” måste jag lära mig hur den fungerar och framförallt hur vi aktiverar den efter att ha dockat den till ISS. Nu är det en ganska enkel modul, så det behövs inte mer än en handfull lektioner följt av ett par simuleringar.
MPLM (läs om MPLM på Wikipedia) är en lastmodul som är till för att på ett smidigt sätt få upp och in många och stora saker till ISS. Det byggdes tre MPLM av Italien, som gav dem till Nasa i utbyte mot utnyttjanderesurser på ISS, inklusive sex flygningar för italienska astronauter. Modulerna fick namnen Leonardo, Raffaello och Donatello. Hittills har de två förstnämnda flugit åtta gånger tillsammans och en flygning vardera återstår för dem, vi tar med oss Leonardo. Donatello utrustades med extra kapacitet, men den har aldrig använts och i och med att rymdfärjorna troligen går i pension under 2010 kommer den aldrig att få prova sina vingar.
 
Jag skriver ”troligen i pension”, ty fortfarande har det inte hörts ett ord från USA:s nye president om vad han vill göra med Nasa och det amerikanska rymdprogrammet.
I snart en månad har Nasa haft en tillförordnad chef efter att Mike Griffin avgick i samband med att Bush som tillsatt honom avgick och inget har hörts ifrån Obama. Det florerar många rykten om möjliga nya Nasa-chefer, där de flesta verkar vara pensionerade generaler. Det har spekulerats om att en ny regering här skulle vilja fortsätta flyga rymdfärjorna i något eller några år, men de senaste jag hörde från någon med ”insider-information” var att de troligen inte har lust att betala de flera miljarder dollar extra per år som det skulle kosta.

Rymdfärjorna är otroligt imponerande farkoster, men också ofantligt komplicerade och efter två svåra katastrofer gör man allt vad man kan för att titta på alla detaljer så att ytterligare olyckor ska undvikas. En sådan detalj har just nu lett till att rymdfärjan Discovery med STS-119 som skulle ha startat den 12/2 har försenats i ett par omgångar. Igår kom ett nytt besked om att en presskonferens ska hållas den 20/2 och tidigast möjliga startdatum är den 27/2.

Detaljen det gäller är en ventil som reglerar vätgasflöde tillbaka från huvudmotorerna till den externa tanken för att ge den korrekt tryck. Under senaste rymdfärjeflygningen i november så gick en liten bit av från en utav tre parallella ventiler för detta. Det gjorde nu ingenting, ty de andra två ventilerna kompenserade med att öppna sig mindre, men nu oroar man sig över vad som kan hända i allra värsta fall. Alla ventiler på alla rymdfärjorna har undersökts noga och på en del har små sprickor hittats. Analyser och undersökningar fortsätter och några slutsatser har man inte kunnat dra ännu, men den 20:e kanske vi vet vad svaret är.
   
STS-119 ska ta upp det fjärde och sista paret solpaneler, som ska fästas längst ut på styrbordsidan på ISS:s långa tvärgående fackverk.
STS-119 är också den sista flygningen med Discovery före vår med STS-128. Så väldigt mycket mer kan nog inte STS-119 försenas innan det börjar påverka vårt startdatum. På Kennedy Space Center brukar de vilja ha minst fyra månader på sig för att göra i ordning en återkommen rymdfärja till ny start.

Till sist en spännande nyhet från Indien www.space.com. Där meddelas det att de planerar att bygga en egen bemannad rymdfarkost, med första uppskjutning runt år 2015. Det ska bli en tremanskapsel, med visst samarbete med Ryssland. Jag är inte alls förvånad. När jag besökte Indien för ett och ett halvt år sedan fick jag bestämt känslan av att de var på väg mot att skaffa sig ett eget bemannat rymdprogram. Jag hoppas att jag snart kan säga detsamma om Europa.


HJÄRTLIGA hälsningar,

Christer

Framför MPLM-modellen i stora träningshallen på JSC.
 
Framför MPLM-modellen i stora träningshallen på JSC. Presenningen som halvt döljer MPLM-skylten påminner om orkanen Ike som drabbade Houston och JSC i september (se nyhetsbrev 4). Fortfarande pågår reparationer av taket till träningshallen.
© Fuglesang

 

 


Framför MPLM-modellen i stora träningshallen på JSC.

Inne i MPLM-träningsmodellen med en rack full med typiska packväskor för saker som ska till ISS. Totalt får 16 sådana här rack plats i MPLM:en, fyra längs varje sida (där ”tak” och ”golv” ingår). En del rack är fullt utrustade, med t.ex. stora experimentuppsättningar och förs över helt och hållet till ISS där alla moduler på den icke-ryska sidan använder samma racksystem.
© Fuglesa
ng

 

Senast uppdaterad: 24 april 2009