Nyhetsbrev nr 32

Houston, 31/8, 2004

Hej

Min förhoppning i föregående brev om en varm och skön sommar satt långt inne! Efter tre veckors semester där det kändes som om sommaren aldrig ville börja återvände jag till Houston, där det sannerligen inte saknas värme. Men i samband med att jag återkom till Stockholm för en veckas arbete fick jag också möjlighet att ta ytterligare en vecka semester i skärgården. Och det var sommarens bästa vecka, lite tur till slut. Sedan två veckor är jag dock tillbaka i Texas.

I Houston har det varit två nya flygningar med parabelplanet ”Vomit Comet”. Syftet var att gör fler tester av material, verktyg och metoder för inspektion och reparation av rymdfärjans värmesköldar. Det gäller framförallt plattorna som täcker hela färjans undersida.

Ett par sorters plastic padding liknande pastor har utvecklats, men det gäller att få materialet på plats också. Därför har olika typer av sprutor testats vid varierande tryck och temperatur för att se vad som fungerar bäst. Ett annat försök gällde hur man kan ”flyga” in med hjälp av räddningsraketpaketet SAFER och göra en snabb mätning av hur väl en lagning har härdat.

SAFER (Simplified Aid For EVA Rescue) är ett paket med 24 små raketer som drivs av högtrycks kvävgas. Det bärs på ryggen av rymddräkten och kan aktiveras om man mot all förmodan skulle tappa greppet på rymdstationen och säkerhetslinan som man normalt har skulle lossna eller gå av. Då kan man flyga tillbaka med SAFER:n. Det är något som vi tränar med jämna mellanrum i VR-labbet.

Här svävar jag i parabelplanet  och testar utrustning

Här svävar jag i parabelplanet  och testar utrustning för att reparera rymdfärjans värmesköld.
© C. Fuglesang

Ni kanske noterade att en ESA-sponsrad solbil, Nuna II, gjorde en turné i Skandinavien i augusti. Nuna II drivs helt av solceller som omvandlar solljuset till elektricitet som i sin tur dels lagras i batterier, dels driver bilen. Nuna II vann en tävling för solbilar i Australien i fjol, med en imponerande genomsnittshastighet av 97 km/tim.

Rymdbilen Nuna II

Rymdbilen Nuna II på väg ut från Kungsträdgården i Stockholm
© Roger Schederin

Studenter på Delfts Tekniska Högskola i Nederländerna har byggt bilen. ESA:s andra astronaut i rymden, Wubbo Ockels, har varit inblandad och medverkade även under turnén. Nunas framgång beror till stor del på att de använt rymdrelaterad teknik, som avancerade galliumarsenid solceller och lättviktsmaterial. Jag tror aldrig vi får se stora mängder av bilar köra runt som svarta vingar och ta sin kraft direkt från solen.

Christer Fuglesang och Wubbo Ockels

Christer Fuglesang och Wubbo Ockels
© C. Fuglesang

Men direkt utnyttjande av solenergi kommer att öka kraftigt framöver och i många olika sammanhang. Kanske kommer en dag då stora solcellsanläggningar i rymden eller på månen kan omvandla solljusets energi till mikrovågor som skickas ner och tas upp på jorden för vidare omvandling till t.ex. vanlig elektricitet. Läs mer om turnén på Rymdforums webbplats.

Under tiden jag var i Stockholm deltog jag även i ett Nobelsymposium om neutrinofysik. Neutriner är en av naturens grundläggande byggstenar, tillsammans med kvarkar, elektroner och två tyngre kusiner till elektronerna kallade myoner och tauoner. Man trodde länge att neutrinerna var masslösa, men under de senaste åren har det visat sig att de måste ha en liten massa (högst c:a en milliondel av elektronens massa, den hittills lättaste partikeln). Detta vet man nu därför att man har observerat hur de olika neutrinosorterna, det finns tre stycken, kan övergå i varandra och det vore omöjligt om de var masslösa. För två år sedan gick Nobelpriset i fysik delvis till detektioner av kosmiska neutriner där man först noterade neutrinoomvandlingarna.

I anslutning till Nobelsymposiet höll jag ett föredrag om rymdstationen ISS och forskning där. Lustigt nog så finns det t.o.m. ett förslag till hur man kan använda ISS också för neutrinoforskning. Jag skriver ”lustigt”, därför att neutriner är de mest svårdetekterade av alla partiklar vi hittills har hittat och normalt så behöver man jättestora detektorer för att fånga ett fåtal av dem. Ett intressant exempel där Sverige är inblandat är ”Amanda” med fortsättningen ”IceCube” vid Sydpolen som använder glaciären som ”neutrinofångare”. Det föreslagna experimentet EUSO (Extreme Universe Space Observatory) tänker sig detektera UV-strålning som alstras i atmosfären när extremt högenergetiska fotoner, också kallade gammapartiklar, och neutriner reagerar med molekyler i höga luftlager. Detektorn ska sitta på utsidan av ESA:s laboratoriemodul Columbus och ”titta” ner mot jorden. Det är inte klart ännu om EUSO blir godkänt, men det är en mycket intressant idé som också visar på vilka varierande användningsmöjligheter som ISS ger.

Neutriner alstras framförallt i alla slags kärnreaktioner, som i solen och alla andra stjärnor och även i kärnkraftverk. Eftersom de så ytterst sällan reagerar med något är de helt ofarliga. I rymden är neutriner de vanligast förekommande partiklarna och när vi kan detektera fler av dem, och framförallt se bättre varifrån de kommer, så kommer vi att lära oss mer om allt från stjärnor och supernovor till hur hela kosmos är uppbyggt. Eventuellt kan det finnas någon hittills oupptäckt partikel som är ännu vanligare och som ger den ”mörka materian” som man vet finns, men vi vet ännu inte vad den består av.

Det är naturligtvis tyngdlösheten som är den största tillgången för forskning på ISS, och en av utmaningarna i att leva och bo där. Många experiment i allt från fysik, biologi och medicin samt teknikutveckling genomförs ombord på ISS. Det finns fortfarande mycket nytt att uppleva och pröva i tyngdlöshet, även erfarna forskare drabbas emellanåt av stora överraskningar. För ett par veckor sedan på rymdstationen gjorde Mike Fincke ett experiment där han skulle löda något. Materialfysikern Richard Gurgel hade designat experimentet och när han fick se videoinspelningen som hade sänts ner från ISS trodde han knappt sina ögon. Lödtråden innehöll en liten del harts (Eng.: rosin), vars uppgift är att ta bort oxider som bildas då metallerna (tenn och bly) i lödtråden stelnar. I experimentet på ISS så bildade hartsen en liten droppe som började snurra, fortare och fortare ju mer värme som tillfördes. Det var helt oväntat och Gurgel har ännu ingen förklaring till varför det blev så. Det får vidare forskning utvisa.

Det finns så mycket kul och spännande saker med både rymd och forskning – och bäst av allt blir det när man kombinerar dem!

Hälsningar,

Christer Fuglesang

Senast uppdaterad: 22 juni 2009